Jag har en dröm. Att alla länder har en rik och unik kultur som flödar i sina städer som en rinnande puls, oberoende av ekonomiska tillgångar och stadsbudgetar. Städerna glöder, dansar, ler hemlighetsfullt och lyser kraftfullt. Vi besöker varandra, vi bosätter oss, tar del av den, blir en del av den. Vi berikas, berikar. Alla får vara med och dansa, även om dom föddes i någon annan stad, i något annat land.
Sverige för mig har en doft av nejlikor intryckta i apelsiner hängandes i fönstren, smultron som står och väntar i en daggig backe. Det smakar stuvade makaroner och falukorv, knäckebröd med massa Bregott. Mamma som sjunger "godmorgon, godmorgon i köööör" och drar upp rullgardinen. Så irriterande, men ändå så mysigt. För det är ju mitt liv, min familj, min trygghet inom dessa fyra väggar. Jag har aldrig tvingats fly. Mitt land är mitt land och den biten har jag aldrig behövt fundera över, det bara är så. Jag har heller aldrig varit förföljd, eller velat lämna mitt land för att jag inte får blomma ut till den lyckliga människa jag har potential att kunna bli. Sverige, som irriterar mig så mycket ibland, men har mitt hjärtas ovillkorliga lojalitet, precis som vilken äkta kärlek som helst.
Om vi alla kunde dansa tillsammans, känna pulsen av våra olika barndomsfrukostar och ögonblicket då vi förlorade vår oskuld. Vi bär på samma gåvor och mörker, dom skiljer sig bara i nyanser, inte färger. Det gör ont i mitt hjärta att ordet "Sverige" har fått en negativ klang tack vare rasister. Det är mitt land och jag vill dansa och sjunga för mitt land! Vilka andra länder är inte stolta över sig själva? Vi har tappat stoltheten i någon grumlig, försiktig, skämmig Svensson-brunn. "Jag är inte rasist, jag lovar, jag sjunger inte ens nationalsången!"
Jag har en dröm. Att den 6 juni se Plattan full av människor i alla nyanser, sjunga nationalsången med stolthet i sitt hjärta och stämma. Då kommer vi kunna kramas, även om vi aldrig hälsat, för tillsammans är vi glada och tacksamma över det vi har. Här är det inte mer rasistiskt än i något annat land. Det finns muslimska länder som inte har någon kyrka för kristna att be i. I alla länder finns rasism. Vi får aldrig sluta kämpa emot den och för starka, stolta länder fulla av mångfald och kärlek. Vart man än befinner sig borde det vara en mänsklig rätt att få utrymme och möjlighet att uppnå sina drömmar och utvecklas. Om lusten stark som den är, ignoreras istället för att uppmuntras, riskerar den att dö ut i en deprimerad flod som rinner ut i ingenstans. Floden tillhör inget speciellt land, den rymmer alla krossade drömmar runt om i världen. Ett brott mot människan, av människan.
Att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen gör mig illamående och sätter ett flimmer över min dröm. Rasister och de som inte vet bättre än att se till bidrags- och brottsiffror utan att se anledningarna. Utan att se att det finns fler som tillför något positivt. Utan att se att vi skapat ett samhälle med utanförskap, skapat tjocka dörrar som bara vissa får koden till.
Jag åker till Alby och kliver in i en annan värld. Den har slitna, gråa fasader som säger att ingen tittat hit på länge, vi är bakom större, finare hus i en skugga som förhoppningsvis inte ska märkas.
Jag är i London och Tulse Hill, plötsligt är ghettot så illaluktande att jag undrar om dom har samma prime minister här som i Green Park. Tvätten hänger på linor som går av vilken sekund som helst, och då kommer byggnaderna att falla som Domino brickor, det kommer dåna och dundra, för det har varit tyst för länge! New York och ett risigt kvarter i Bronx. När som helst biter en smutsig hund dig i smalbenet och lämnar ett infekterat sår som får ruttna, du har väl ingen sjukförsäkring? Den där scenen ur "Menace II Society" skulle kunna pågå i närmaste corner shop. Men det är ljummet i luften, det händer något och jag andas in den puls som rinner ända in i mina ådror. Mer än skandinaviska, bara mänskliga ådror. Ett barn av naturen, ett av Guds barn. Bara ett av alla hans miljarder älskade barn.
Här, precis här, finns faktiskt en bit av min själ i detta nu. Jag lever lite extra just nu. Det står inte "American" i mitt pass, jag är inte född i denna stad, men jag är född i den här världen. Jag tror att jag är marockan efter fem dagar i Essaoira. Någon kallar mig "berber Fatima" som den turist i nationalkläder jag är. Marocko i mitt hjärta, det vet marken och vattnet runt mina fötter. Det vet moskén när dess böneutrop dånar över staden, det vet den herrelösa katten som stryker längs mitt solbrända ben. Det är en liten kärlekshistoria oss emellan som jag varken vill skryta om eller dölja. Marocko för mig är doften av färska myntablad som träffas av skållhet vatten och en stor vit, bit socker som smälter och klirret av skeden som rör om mot det höga glaset. Solen träffar mina ögon, någonstans flyr röken en handmålad vattenpipa och några äldre män skrattar som om dom aldrig gjort något annat. Det här är lika mycket jag som en sillunch i Småland, men det vet bara jag och den vältrampade jorden under mig.
Vi är hemma där vi känner oss hemma. Just nu känner sig nog ingen särskilt hemma i Sverige, vart vi än kommer ifrån, från början. Om vi kunde fira vår gemenskap i det som är vårt hem. Jag vill gå i sexan igen och sjunga "Den blomstertid nu kommer" i min välstrukna bomullsklänning, full av naivitet och oskuld. Jag vill inte veta allt jag vet idag om människor, orättvisor och ondska. Vad hände med oss? Kom så dansar vi allihop, vi går ut på gården och grillar korv. Vi delar våra drömmar och misslyckanden för att kunna växa tillsammans. Vi är stolta allihopa, inte bara för att vi bor i Sverige, utan för att vi är människor som har en sak gemensamt - vi föddes på Jorden, på samma planet under samma tid. Vi lever våra liv pararellt, men samtidigt. Just nu finns du och jag och vi kommer aldrig åter.
Ska vi hålla varandra i handen?
This is Love
