Pappa Peter

Pappa ligger på Intensiven sen i onsdags efter en jobbig operation. Han tittar på mig men ändå inte när jag kommer och hälsar på, pratar sluddrigt om Småland, undrar om han ligger på en vind? Och varför ligger han som en jävla planka?, undrar han mycket upprörd men svag och plågsamt medveten om åtminstone det. Personalen kommer in titt som tätt, med smärtlindrande som skjuts in direkt i halsen, direkt ut i blodet. Med en tuss doppad i vatten för att fukta munnen. Hans läppar är torra som fnöske. Jag tittar på min pappa. Vi som har haft så mycket problem, många år var jag utan en närvarande pappa, men vi fick tillbaka vår relation för nästan två år sen. Eller vi tog tillbaka den kan man säga. Tänk om vi fortfarande inte hade pratat. Då hade jag inte vetat att han låg här på sjukhuset. Jag håller hans hand som är kall men för mig ändå varm för det var den alltid när jag var liten och vi gick på Folkkungagatan och han korsade gatan där det inte fanns något övergångsställe och bilisterna blev sura. Men jag var inte rädd för min pappa var en superman med jättestora händer som ingen bil i världen kunde köra på. Och hade dom gjort det hade bilen studsat iväg och min pappa stått kvar, borstat av sig och gått vidare.